Att avstå

   - Så, sa han sakta, har du lust att följa med?
   Det var hit, till denna stund och detta ögonblick, som de senaste timmarnas samtal och spel oss emellan hade kommit till sin slutpunkt. Det fanns inga fler ord att säga, inga fler tvetydigheter. Nu var den ärliga och uppriktiga frågan ställd och måste besvaras. Och till min förvåning märkte jag att jag satt och rullade på min ring.

   Konferensen hade slutat på lördagen men jag hade sagt till Martin att den skulle sluta på söndagen. Alltså hade jag en helt egen dag för mig själv i Stockholm! Inga barn att behöva ta hand om, ingen Martin att ta hänsyn till, bara en helt egen dag för mig själv och på egen hand.
   Jag vaknade först vid nio med en nästan lite berusande frihetskänsla i magen, åt en lång härlig frukost på det lyxiga hotellet på Vasagatan och sedan strosade jag ut i Stockholm alldeles ensam.
   Och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Solen sken över en klarblå himmel och på Hötorget höll måsarna på att botanisera bland det efterlämnade skräpet från gårdagens torghandel. Sveavägen låg öde och endast ett fåtal människor hängde på låset utanför NK när gallerjalusierna åkte upp och varuhuset öppnade.
   Efter att ha gått runt i butiker i city några timmar, ätit lunch på en sushibar och suttit en stund i stillheten i Jakobs kyrka hade jag bara en sak kvar att göra, att besöka Galleri Inger Molin. Det var tydligen någon känd keramiker från Finland som ställde ut där och Molly hade propsat på att jag absolut bara måste gå dit.
   Jag kom fram till Norrmalmstorg men sen hittade jag inte längre. Som tur var hade jag lånat en karta från hotellet och som vilken turist som helst vecklade jag ut den som ett dragspel och försökte hitta Kommendörsgatan. Konstigt nog verkade den gatan inte finnas med, men en kille i lång mörk rock och solglasögon kom släntrande förbi och jag frågade om han visste var galleriet låg någonstans.
   För ett kort ögonblick såg han mig, han stannade upp, tog av sig solglasögonen och log lite rart.
   - Konsten kan väl vänta, sa han. Om du vill kan vi gå en sväng istället.
   Min första tanke var nej, men sedan var det någonting som till min egen förvåning sa ja. Kanske var det han, kanske var det Stockholm, kanske var det jag, eller så var det en kombination av allt.
   Så vi gick en sväng genom staden, längs Hamngatan, ner i Kungsträdgården och så satte vi oss på Operabaren med varsin GT, mitt på blanka söndagseftermiddagen.
   Han hette Tom och bodde någonstans i Stan. Han arbetade med reklam, var gift och hade barn, var rolig och hade ett lite blygt leende bakom de där mörka RayBan-solglasögonen.
   Sedan sa han att han troligtvis skulle ångra det här men att det var någonting som han just nu inte orkade tänka på. Och varför skulle vi det, vi var ju vuxna båda två och visste vad vi gjorde. Så efter första drinken beställde han in en till och jag berättade om mitt och sa som det var, att jag också hade ett förhållande som inte var särskilt bra.

   Frågan hängde kvar. Det var plötsligt ganska tyst och stilla inne på Operabaren, som om alla satt och fundera på viket svar jag skulle ge. Om jag skulle avstå från honom eller om jag kanske skulle avstå från Martin.
   Jag log när jag såg att även han satt och rullade på sin vigselring.