Nymodighet

   Att gubben aldrig kan lära sig, tänkte jag när jag såg hur han tryckte på alla knapparna på TV:ns fjärrkontroll för att få på mute-funktionen. TV:n stod på ganska högt eftersom han numera även var ganska lomhörd, så högt att det dånade i hans kala lilla rum på äldreboendet.
   Bredvid landstingets höjbara säng stod två av de gamla svarta stolarna som morsan och farsan hade haft i köket förr. Och den bruna tygsoffan som han nu satt och tittade på TV i hade de haft i vardagsrummet. Bredvid det gamla golvuret från gården hängde några av farsans tavlor, men de övriga tillhörde boendet. På det praktiska linoleumgolvet låg morsans nygamla äkta matta som de hade köpt strax innan hon gick bort för två år sedan. Den var gul och skulle väl egentligen behöva kemtvättas.
   Så såg det ut i farsans rum denna soliga lördagsförmiddag där han satt och tittade på reprisen av Så Ska Det Låta när Millan och jag kom och hälsade på. När han äntligen fick tyst på TV:n gav Millan sin farfar en kram och satte sig bredvid honom, pluggade in iPhonens hörlurar i öronen och började messa.
   Farsan såg på henne och log. Inte för att han förstod att hon faktiskt satt och pratade med sina kompisar genom den där lilla asken samtidigt som hon lyssnade på musik, utan troligtvis mer för att hon bara var där, hos honom, att hon hade vänner, att hon var förståndig nog att plugga och för att hon förhoppningsvis skulle klarar sig ganska bra här i livet.
   Jag såg också på den där halvvuxna flickan som satt helt inne i sin egen värld och som lät tummarna snabbt fara runt över tangentbordet. Egentligen var det oerhört. Här satt de bredvid varandra, födda på samma århundrade med sextioåtta års mellanrum, men inneslutna i två olika världar.
   Han i sin egen alltmer förvirrade värld där minnet var glasklart över var och med vilka han hade firat midsommar med 1942, men mycket dunkelt över om han hade ätit lunch idag eller inte. Ibland var han med och visste vilka vi var, ibland trodde han att Millan var han egen dotter. Och allt oftare besökte han sina barndomsminnen, med mor och far och syskonen på gården i Gästrikland och allt mer sällan var han med oss på Tumba sjukhem.
   Och Millan bredvid, med över fyrahundra vänner på Facebook, med ny pojkvän sedan en vecka tillbaka, hårdpluggande för att få så bra betyg att hon skulle komma in på sitt förstahandsval på gymnasiet, med Lady Gagas ”po-po-po-po-po-po-po-pokerface” i hörlurarna, även hon helt innesluten i sin egen värld. En värld som bara en tonåring kan förstå.
   Och det slog mig, inte bara hur fort ett liv rinner förbi, utan även att de kanske inte är så olika ändå, de två världar som min halvdemente far och hans tonårsbarnbarn lever i. Lika men ändå olika. Forntid och nutid. Men ändå deras egna.